lördag 21 december 2013


NU HAR VI MILJÖVÄNLIG ENERGI IGEN

Vindsnurran som strejkat sedan starten i Las Palmas är nu renoverad med ett nytt kretskort från Arizona. Vi är tillbaka i Rodney Bay, där Regin Electronics gjort ett bra  och snabbt jobb trots ARC-invasionen med många haverier  i den hårda vinden på Atlanten.


Det är fortfarande trångt i Rodney Bay. Vi fick komma in här tack vare att vi har en så liten båt. Vi fick dela en plats för en stor båt med en annan liten båt. I den stora ARC med 230 deltagare är det fortfarande ett tiotal båtar som inte kommit in än trots att det är prisutdelning i morgon kväll.


Vi har haft en under vecka i Marigo Bay, 10 M söder om Rodney Bay. Där finns en underbar liten halvö med en liten badstrand, utsikt över regnskogen och ett jättestarkt Wifi-nät. Det är 28 grader både i vattnet och i luften. Det är ett bra snorklingsställe, där man kan se f'ärgglada fiskar.


På Luciadagens morgon fick vi verkligen en överraskning. Vi trodde knappt våra ögon. De norska barnen Ida och Teodor med vita skjortor och glitter i håret kom roende runt bland båtarna och sjöng luciasången och bjöd på hembakade lussekatter.


Marigot Bay ser verkligen ut precis som hur man drömmer om att Karibien ska se ut. Här ligger man på boj för nästan hundra svenska kronor per dag. Det finns också platser inne i marinan. Det finns duschar och toalett och möjlighet att tanka vatten och diesel.


Utsikten från båten över regnskog och mangrove är helt bedårande. Det regnar ganska mycket och ofta. Det här kallas ett Hurricane hole, där man är väl skyddad mot orkaner. Här gömde Lord Nelson sina brittiska soldater för den franska flottan på den tiden när England och Frankrike slogs om herraväldet i de karibiska öarna.


Den här karibiska tomten åker omkring och säljer frukt bland båtarna i Marigot Bay. Han har bananer på huvudet i stället för tomteluva. Nu när vindsnurran är klar ska vi segla till Baquia, där skandinaviska seglare brukar fira jul. Vi önskar alla en riktigt god jul och vi hörs snart igen..

måndag 9 december 2013

I RODNEY BAY PÅ ST. LUCIA



Så här såg det ut när vi kom till St. Lucia fredag 6.12 klockan 17.42 lokal tid. Det var storm med upp till 50 knop i 3-4 timmar innan målet men de övriga dygnen från starten i Mindelo 20.11 var ganska lugna.


Det var soligt och varmt för det mesta. Här firar vi Mid-Atlantic med champagne och Pringles, att vi klarat av 1000 M och har 1000 M kvar. Nätterna var långa, men i början av seglingen var det en vacker stjärnhimmel och stor måne att titta på under vaktpassen. Sedan blev det mörkare för varje natt och till slut ingen måne, svart som en säck.


Vi har haft fiskelycka några gånger. Många har varit för stora och slitit sig. Den mest eftertraktade var den här Blue marlin på omkring 20 kg. Det blev mat för en hel vecka, både lunch och middag. Vi har också fått upp en annan spännande fick, en Stillahavstobis. Det är en mycket märklig fisk som ser ut som en ål men med stjärtfena. Den är lång och smal och silvermetallic-färgad. När den kom upp var den fluorescerande. Vi har natuligtvis också fått den vanliga Atlant-fisken Guldmakrill.


Rodney Bay marina har blivit större och förnyats sedan vi var här 2001. Allt har blivit mycket bättre och mer praktiskt med många affärer i närheten. Idag har vi varit på en bussutflykt till norra delen av ön. Det är väldigt grönskande, men just idag har det regnat och blåst. Men utsikten var fin i alla fall.


Utflykten avslutades med ett besök på The Edge. Det är en känd restaurang som ägs av svensken Bobo Bergström. Han har fått pris som "chef of the year" för sin förmåga att blanda karibiska och europeiska smaker. Just när vi skulle avsegla från Las Palmas kom en dam ombord och frågade om vi kunde ta med ett brev till Bobo. Det kunde vi förstås göra, men vi hade inte en aning om att han var en känd kock. Nu har vi varit på The Edge två gånger men han har inte varit där, så vi får se hur det går med brevet.

tisdag 19 november 2013



KAP VERDE - MELLAN TVÅ KONTINENTER

Vi deltar i det första ARC+(Atlantic rally for criuser) från Las Palnas via Kap Verde till Västindien som startade den 10 november i Las Palmas. Nu har vi klarat av den första etappen till Kap Verde och håller på att rusta båten inför avseglingen till St Lucia. Corona Aq, vår L32, ligger preliminärt på 17:e plats efter första etappen och är näst minst bland de 50 båtarna som startade. 

Liksom förra gången år 2001 då vi deltog i ARC är vännen och seglarkompisen Tomas Nilsson den tredje besättningsmedlemmen. Tomas har kappseglat mycket i sina dagar, så därför kan vi hålla jämn takt med övriga båtar, som är omkring 50 fot. 


Eftersom vi inte varit på Kap Verde förut känns det trevligt att komma dit och se något nytt. Det
känns också bra att dela upp den långa distansen till Västindien på 2800 M i två delar. Det här är fjärde gången vi är med i ARC och många frågar varför vi envisas med att vara med, vi skulle väl kunna åka över ändå. Men faktum är att det är väldigt trevligt att träffa seglare från många olika länder, att delta i seminarier, utflykter och fester.

Vi seglade förbi Marockos, Mauretaniens och Senegals kuster och kom fram till Kap Verde efter en vecka. Vi såg få andra båtar på hela tiden. Det har blåst ganska hårt, upp till 20 knop, nästan hela tiden. Månen lyste upp ibland på nätterna.  Det var först den sista dagen som det blev soligt och varmt i luften och vi fick se delfiner hoppa omkring båten. Den enda kontakten med omvärlden var pratstunderna på SSB-radion, först med ARC, som gav en väderprognos, och sedan med det Skandinaviska nätet med bl.a Mats, Gustav och Helge.


Kap Verde består av tio små öar. Marina Mindelo på ön Sao Vicente är den enda marinan som finns på Kap Verde. Landet upptäcktes av portugisiska sjöfarare på 1400-talet och var portugisiskt till 1975. Kulturen är en blandning av portugisisk, brasiliansk, afrikansk. Många från Kap Verde har emigrerat till USA och Latinamerika och skickar hem pengar till de som bor kvar.  Det är ett fattigt land som får stöd av många länder i EU. Det som Kap Verde är mest känt för i omvärlden är musiken och barfotasångerskan Cecarea Evora, som bodde i Mindelo och dog 2011. Musiken är en blandning av afrikanskt och brasilianskt.  Mindelo är en stad som lever upp på nätterna. Det finns många ställen dit man kan gå och lyssna på musik. 


 Upplevelserna har varit många på de tre dagar som gått sedan vi kom hit. Välkomstpartyt i lördags kväll missade vi tyvärr, eftersom vi hade svårt att hinna fram i mörkret och kom först vid tretiden på söndagsmorgonen.  Det måste ha varit en stor planeringsmiss av ARC, eftersom vi inte var ensamma som kom för sent. Staden Mindelo är i gammaldags portugisisk stil med färgglada husfasader. Det finns lite små butiker men inte särskilt mycket att köpa. Vatten är en bristvara, så vi fick inte spola av båten, bara skrubba av däcket med en hink och borste. 


Idag har vi varit på en utflykt uppe i bergen och tittat på havsutsikten samt på ett beachparty, där vi smakade traditionella maträtter samt dansade barfota i sanden. I morgon är det Skippers meeting och nästa dag, den 20 november startar nästa etapp mot St. Lucia.




Text: Barbro Nilsdotter Karlsson
Foto: Pekka Karlsson


fredag 8 november 2013

NU KASTAR VI LOSS


Corona Aq vår L32 startade i det första ARC 1986, den gången till Barbados. Nu, 27 år senare, har vi anmält oss till ARC+. Där emellan har vi varit med i ARC 1995 och 2001. Vi är inte minsta båten den här gången. Med går också i samma grupp S/Y Jen, en Grinde 27 från Bengtsfors med Mogens och Dunja samt s/y Balance från Bohus Malmön, en HR 39 med Staffan och Kerstin ombord.
Eftersom vi inte varit på Kap Verde förut känns det trevligt att komma dit och se något nytt. Vi fick reducerad startavgift om vi anmälde oss tidigt, så det var inte så mycket mer att fundera på.


 Vi har haft seminarier samt säkerhetsövningar i snart två veckor. Här är det övning i att ta sig upp i en livflotte när båten håller på att sjunka. Vi har också tränat i att avfyra nödraketer. På seminarierna har vi studerat bland annat rigg, segelsättning i undanvindssegling, rutt och väderförhållanden. En del nytt har vi lärt oss. Dessutom har vi skaffat mycket ny säkerhetsutrustning.


Det har varit många fester. Här ser vi en bild från välkomstpartyt på Sotavento. Avsikten med festerna är att deltagarna från alla länder ska umgås och lära känna varandra. Saxofonisten går runt bland borden och.underhåller oss.


I övrigt har vi inte haft tid med så mycket förutom proviantering, bunkring av diesel och vatten och översyn av allt på båten. Men vi har hunnit träffa barnbarnet Lovisa med föräldrarna Mathias och Anneli, som besökte Kanarieöarna under höstlovet.


Dessutom har vi planterat skog som ska minska koldioxiden i luften. Den ideella organisationen Foresta ser till att plantorna trivs och att fler och fler ARC-deltagare tar sig tid att delta i planteringen av ARC-skogen.


Avskedsfesten var storslagen med dragshow, folkdans, drinkar och snittar. Stadem Las Palmas delade ut pris till oss. Det var tack vare att Corona Aq deltagit  i det första ARC 1986 och att vi nu kan skryta med att deñta 4:e gången  med samma gamla båt..


Den som vill följa oss på färden kan gå in på www.worldcruising.com, Home, ARC, Fleettracker, Teams, search for boat. Corona Aq startnummer 48.

onsdag 9 oktober 2013


EN MÅNAD KVAR TILL AVSEGLING

Förberedelserna pågår för fullt inför avseglingen den 10 november. På bilden ovan ser vi riggmakaren som klättar i masten för att byta mellanvanten i den stående riggen och kontrollerar den övriga stående riggen. Det känns skönt att få det gjort och att mast och rigg nu är i ordning.


Vi har också hunnit med att segla till Arguineguin på sydkusten, där vi låg på svaj några dagar. Från ankarplatsen såg vi den här vackra solnedgången och en segelbåt på väg västerut. I Arguineguin, som också kallas Norskbyen, handlade vi som vanligt sill, kaviar och räkor i Norskbutiken. Vi råkade ut för ett missöde med skiljereläet, som ska skilja startbatteriet från förbrukningsbatterierna. Det ledde till att vi hade ingen startström när vi skulle åka. Då fick vi vänta till att solen gick upp och började ladda solcellerna. Det tog några timmar.


Vi provade boombreakern och spirbommen och seglade plattläns ner till sydkusten. Vi kommer  troligen att ha plattläns på seglingen till Kap Verde och St. Lucia. Det fungerade bra i varje fall under måttlig vind.


Vi provade också den nya drivenheten till autopiloten, som verkar styra bra efter att vi justerat in den. Det ser också ut som om solpanelerna och vindgeneratorn klarar strömförsörjningen både till autopiloten och övrig elförbrukning ombord. Men det hänger naturligtvis på om det finns vind nattetid då vi inte har solenergi.


Vi har varit på studiebesök i öns berömda romfabrik Arehucas i bergsbyn Arucas. Där fick vi se tillverkningen och lagringen som sker i ekfat, ju längre lagring desto finare rom.


Det var ett populärt ställe, många busslaster med turister besökte romfabriken. Vi svenskar var drygt 30 personer. Alla tyckte det var ett trevligt studiebesök, som avslutades med provsmakning av olika sorters rom, från de mest exklusiva sorter till de vanliga billiga sorterna.


Vandring i bergen pågår minst en gång i veckan. Här ser vi en bild från vandrargänget under en paus vid grottorna på vägen från Cruz de Tejeda till Artenara på 1700 meters höjd. Omkring tio personer från båtbesättningarna deltar i vandringarna.


Solen tar hårt på prylarna. Här lagas gummibåten, som fått ta mycket stryk..Materialet i gummibåt och fendrar smälter Årtullarna har lossnat och måste fästas med tvåkomponentlim.





torsdag 19 september 2013


SEGLING TILL ARGUINEGUIN FÖR ATT PROVA NY UTRUSTNING

Vi är i Arguineguin, där vi varit många gånger förut. Där ligger vi för ankar. Anledningen till att vi seglade hit var dels att prova ny utrustning och dels att köpa matjessill från Klädesholmen och norska räkor i norskbutiken. Det var också för att få lite miljöombyte från livet i storstaden Las Palmas.


 Förutom att det bor många norrmän här, så är Arguineguin också en aktiv fiskehamn. Med den nyreparerade jollemotorn går det lätt att komma in till land. Vi brukar be om att få lite fisk till katten, un poco de pesca para la gata, och det får vi oftast.


Vi seglade plattläns till sydkusten, alltså med vinden rakt akterifrån för att prova den nya bombromsen och autopiloten. Vi fick en tendens till gipp som bromsen klarade att stoppa. Autopilotens nya drivenhet funkade också, men den blev lite för varm i jämförelse med den tidigare autopiloten, så vi måste kolla upp det.


Egentligen behövde vi inte styra, så det var trevligt att bara sitta i solen. Det är 45 M till Arguineguin. Vinden ökade i accelerationszonen, där vi tidigare har råkat ut för ett missöde, men den här gången var det inte så störande. Fiskelinan med nytt drag var ute hela vägen, men det blev inget napp.


I Las Palmas har vi nu skaffat en cykel till, en rostig gammal cykel som legat på havsbotten. Efter en upprustning går den bra, så vi kan nu cykla tillsammans till Las Canteras och andra ställen på stadens cykelbanor och ibland mitt i den häftiga trafiken. Att cykla är ett trevligt sätt att ta sig fram även i stadstrafiken.


Några vandringar har det också blivit.  Här är en bild från en vandring upp mot Firgas, där det finns många fikon att skörda så här års i sluttningarna där fikonträden växer vilt. De ger ett bra energitillskott på vandringen.












tisdag 27 augusti 2013

FÖRBEREDELSER INFÖR ARC




FÖRBEREDELSER INFÖR ARC

Vi har varit på en provsegling till El Portito på Fuerteventuras sydspets. Det var en 50 M-segling på tio timmar. Det gick bra att ta ner seglen trots de hårda fallvindarna från bergen som syns i bakgrunden. Vi lade ut 40 m kätting och förväntade oss ligga säkert, eftersom ankarbotten var bra. Men efter några timmar hördes en ordentlig smäll. Kättingen hade brustit och vi drev omkring innan vi hann få ut ett Bruce-reservankare på den del av kättingen som var kvar. Sedan ökade vinden och vi turades om med att sitta ankarvakt med radarn på hela natten. Nästa dag blåste det ännu mer. Vi hade tänkt ta jollen in till den lilla byn, men det var inte att tänka på. Sedan satt vi uppe nästa natt också.


Tillbaka i Las Palmas investerade vi i en ny 50 m 8 mm-kätting. Det var tur att kättingen gick av medan vi är i Las Palmas, för det hade säkert blivit mycket dyrare och besvärligare att köpa en ny i Västindien. Den gamla halva kättingen gav vi till en fiskare.


Vi sätter upp genuan, som är reparerad och har fått ett nytt uv-skydd .Här är den på väg upp i skenan.



Efter varje ny sak som vi skaffar tar vi en provtur. Men här har vi dammat av den gamla kryssfocken, som sällan blivit använd, Efter en provtur insåg vi att den fungerar bra på kutterstaget.


Sensommaren har varit varm så det har inte blivit många vandringar uppe i bergen.Några gånger har vi varit uppe och svettats. Här ser vi en ensam agave, som trots torkan ser fin ut.


Ibland tar vi en promenad till katterna som bor på andra sidan av marinan. De är ganska skygga men får mat varje dag av en organisation och ser ut att må bra.


Varje lördag går vi till La Guarida på Las Canteras för att lyssna på live-musik med olika band. Här ser vi Marhta från Venezuela och bandet Route 66, De är en av våra absoluta favoriter, som spelar rock- och western-låtar. Det blir svårt att lämna Las Palmas för det finns så mycket roligt att göra här, och allra svårast blir det nog att lämna La Guerida.


Men vi ser fram emot att komma tillbaka till Rodney Bay på St. Lucia. Det blir spännande att se vad som har förändrats under de tolv år som gått sedan vi senast var där.


Katten Josefin ska följa med till Västindien. Hon och vi har haft båten som hem de senaste fem åren. Hon är vaccinerad och har ett eget pass som vi ska visa för myndigheterna  om vi måste åka flyg någon gång.



onsdag 24 juli 2013


SOMMAR I SVERIGE

Pekka har varit i Sverige i sex veckor under den vackraste årstiden, regn en enda dag annars sol och klarblå himmel. Sommarens höjdpunkt var ett besök på Kallskär i Stockholms ytterskärgård där han äger en andel och upplevde nostalgiska minnen.


Här sitter Pekka i sommarlovsstolen och njuter av solen och utsikten. Vi har förtöjt Balladen Irene längs med berget utanför Södervån, en populär natthamnsvik. Vi lade nät som vanligt, men fiskelyckan var inte som förr. I näten satt endast ett fåtal flundror, som vi rökte.


Hjortronen var på väg att mogna i myrmarkerna på Kallskär. Det fanns inga stora mängder, men vi kunde ändå plocka och smaka några.


Det här är transportbåten Pigge, som Pekka använde för att ta sig ut till klubbholmen Kålö norr om Möja för att reparera klubbstugan.


Pekka har tillbringat största delen av tiden i Sverige med att reparera stugan på Kålö samt fungera som hamnvärd. Det var roligt men jobbigt.


Midsommar på Kålö firades av besättningarna på arton båtar. Christel (till vänster) ledde lekarna kring majstången och Lena stod för musiken. På kvällen var det dans på bryggan till dragspelsmusik.


Här ser vi Oceansegarklubbens försommarträff på långa bryggan i Finnhamn. Det var åtta båtar som deltog. Vi åt sill och grillade på berget. Det var trevligt umgänge med gamla bekanta.


Här ser vi barnbarnen Thea och Maja, som Pekka träffade på Rådmansö. De fick åka ut på en tur med en Fjordling (en snabb snurrebåt) i 30 knop på fjärdarna.


Pekka hann också med att turista inne i Stockholm med besök på Skansen och Abbamuséet. På figuren till vänster (Björn) har det insmugit sig en skummis. Man kan byta ut ansiktet, vilket var en populär attraktion på det välbesökta muséet, som mest gästas av utländska turister.


På Skansen finns en telefonkiosk från förr i tiden långt innan mobiltelefonen var påtänkt. Här ringer Margita på sin mobil. Här upplevde vi också Markoolio, som ledde barnens allsång på Skansen och Taube-låtar på Galejan.


Avskedsfest vid båthuset i Perstorp, Österskär, med vännerna Tomas, Sonja och Ellen. Pekka bjöd på rompunch som fördrink och pyttipanna med ägg och rödbetor som varmrätt. Det var som vanligt strålande sol. Nästa dag var det slut på den svenska sommaren för Pekka och avfärd till Las Palmas.